Den glädje och stolthet jag känner just nu i mig själv är relativt nya, men högst välkomna känslor. För inte länge sedan var jag min egna värsta kritiker; så hårt och tuff att det nästan enbart var kontraproduktivt. Träningen blev inte rolig, jag mådde inte speciellt bra i mig själv och självkänslan var i botten.
Egentligen kan jag inte helt och hållet sätta fingret på exakt vad som hänt eller ändrats, men något jag är helt säker påär att jag funnit en balans. En vågskål mellan roligt och utmanande som numera väger jämnt. En jämnvikt mellan prestation och välmående.
Jag har liksom släppt på tyglarna och testat att falla fritt, lärt mig lita på min egen kropp och känslor utan att hjärnan håller ett hårt grepp och kontrollerar precis allt. Litar på att jag kan parera mellan lust och måsten.
Jag började springa mer, började äta mer, kunde träna hårdare, blev mer hungrig, sprang längre och snabbare, utvecklades och blev starkare. Efter alla år av tävlande och dietande pushar jag nu mig själv, min metabolism och energiomsättning. Jäkla fin symbios. En balans på riktigt och en välmående och glad tjej på köpet!
Löpning var aldrig en del av hjärnans plan, det var kroppen som behövde det i och med nya heltidsjobbet och allt det bidrog med. Resten utvisade sig med tiden.