Jag har varit i en form med rutor på magen, stora separationer på benen, cuts på axlar, refflor på ryggen och kinder som gropar inåt. Att påstå att jag någonsin kommer känna mig i ”min livs form” på en vikt över 48-50 kg är typ en lögn. Jag kommer alltid veta hur jag har sett ut och i vilken form jag lyckades ta mig. Det å andra sidan betyder inte att jag längtar dit igen. Den kampen och det måendet jag egentligen hade syns inte igenom bilder men jag minns det nästan kroppsligt.
Jag älskade att vakna upp och känna mig hård i kroppen, smal under kläder och i behov att dra upp mina egna pyjamasbyxor eftersom de ständigt höll på att kasa ner, om jag släppte låg de på golvet. Det man inte tänkte på då var all stryk kroppen tog. Alla reserver man gick på och den sparlåga som tog över.
Jag kände mig mindre glad generellt. Hade ett kvävande moln hängandes över mig konstant, så länge att jag glömde bort det. Situationen blev som allt annat normaliserat till slut. Förutom humöret var jag också mindre sugen på att träffa folk, umgås på kvällar / helger, spontana påfund var bom stop och flexibilitet fanns det inte tala om. Min kropp och mitt huvud orkade inte processa förändringar och ”nya utmaningar”. Nej nej nej. Ville bara ha mina vanliga vanor som jag visste tog mig närmare scenen och som jag hade ”riktig” vinning av. Att dra runt på stan och bara umgås kändes ovärt av min tid.
Jag kommer inte lägga upp bilder från den tiden.
Det har varit en lång process att acceptera en viktuppgång. Den har varit systematisk och välplanerad men inneburit plus 10-12 kg totalt. Väger åter kring 60 kg som är min normalvikt och där jag egentligen mår som bäst. Jag presterar bra på jobbet, tycker träningen känns lustfylld och rolig, vill umgås med vänner och familj och håller ett någorlunda bra och tolererbart humör hemma med min sambo ;)
Det är ganska givet att säga att jag är hälsosam nu. Det är många som skulle säga att jag är i bra form också. Mitt bakhuvud skulle svara att allt är relativt men mitt förnuft vet att jag håller en sund och stark form.
Jag kan leva, äta och träna utan att se skillnader på form och fysik från dag till dag. Utan att helt hysteriskt stressa upp mig om jag bundit vatten över magrutorna eller mot förmodat vägt mer på vågen. Det fungerar inte så, inte i mitt liv och inte framöver. Vill inte leva i den pressen och stressen inifrån och ut. Min kropp borde vara mitt tempel där jag känner trygghet och lugn.
Tack vare allsidig träning och ca 1,5 år sedan tävling börjar huvudet och de hårda tankarna lugna sig, men vägen har inte varit lätt. Att VETA och att tänka är två vitt skilda begrepp.
Att utbilda mig har absolut hjälpt mig på vägen men mycket sitter också på insidan. Det får ta tid och är värt all investerad tid.
Det är hälsan det handlar om på riktigt.